Mamma - med rätt att revoltera eller dags att ta fram skamvrån?!

Hej på er!

Idag svamlar jag kring vår vardag, kanske chokerar jag er, kanske håller ni med, vem vet? Ska ta och anamma ett härligt uttryck jag såg hos Rana tidigare, love-bomba, samt ryta lite.. Det är skrivet med glimten i ögat och samtidigt lite allvar bakom.

Är ni medvetna om att ni är känsliga så kanske ni ska ta och hoppa över detta inlägg och återkomma till nästa.
Jag kommer att ryta till och slå mig på bröstet på ett högst okvinnligt och okultiverat sätt.
Så dra öronen åt er för nu kör vi..

Jahapp.
Branuppfostran, eller bristen på den..

Som bekant har jag ju två små, har inte pratat så mycket om dem direkt här på bloggen. Det ska det bli ändring på idag, kommer till varför senare.

Så låt mig presentera dem....

..trum virvel..

*här gör vi en dramatisk entre, det är så vi gör i vår familj*

Storasyster A, 9 (och ett halvt) år, slank skönhet, nyfiken utöver det hälsovårdliga, gillar friidrott (nu just), positiv, glad, sprallig, kompisberoende och är en total sing star.

Lillebror R, nyss fyllda 7 år, tuff, vetgirig, byggd som en body buildare (gissar att han blir en casanova), saknar självbevarelse drift och innehar mycket låg smärttröskel och är en inbiten playstation fan.


*tycker inte om tanken på att visa barnen (eller mig själv) på bild på nätet, men gör ett undantag denna gång för att påvisa att de inte är födda med horn i panna, utan att de är de keruber jag gör reklam för nu*

Mina barn hör till den generationen som fått data nörd genen med modersmjölken. Kan jag inte nåt själv ber jag dem om hjälp. Själv är jag totalt data-handikappad.
Mina barn gillar rock'n'roll, hårdrock och allt annat som det svänger om.
Mina barn är super duktiga på att hjälpa till i köket, både med matlagning och disk-undan-plockning.
Mina barn slåss ibland sinsemellan på dagarna, på nätterna sover de ibland tillsammans (fast de har egna rum).
Mina barn är roliga och innehar samma sunkiga humor som jag, dvs bellman och diverse prutt skämt.
Mina barn tycker att jag bara är lite tjock om magen och att det finns massor med andra mammor som är fetare =)
Mina barn tycker att jag sjunger fint (ändå är de inte tondöva)
Mina barn säger ofta att jag är ung och vacker och underbar (jag betalar dem för det)

Mina barn är coola.

Som mamma så får man ju med första ungen ett inprogrammerat virus som går under namnet "varghona". Du försvarar ditt/dina barn med tänder och klor.

I vilket skede är det då ok att plocka fram detta virus i dagsljus?!

Ni sitter i sandlådan bland flera snoriga ungar i blöja och fåniga babyhattar och nån annan liten snorvalp kastar sand på din egen unge?

Javisst! Plocka fram instinkten!

Kasta tillbaka sand då den andra ungens mamma inte ser och när den ungen börjar yla rusar du fram till din egen, tar upp honom/henne i famnen, vaggar och ser surt på mamman på samma gång som du tröstar din egen unge för att den andra valpen var så dum *detta sagt som teaterviskning*

Skämt å sido..

Till saken då.

Vår storasyster A går i 3an. I hennes klass finns det x antal tjejer, som besitter olika starka viljor. Största delen av dem faktiskt ganska starka. Måhända är det vår blivande regering 2025? Detta resulterar då i att så fort nån av dem ryker ihop är det lika med dött lopp. Ingen ger sig. Alla har rätt. Suck. Sen så är de ju i en sån ålder att allt känns dramatiskt. Undrar om 7-9 åringar inte är lika jobbiga som tonåringar eller lönar det sig bara att boka plats färdigt på nåt hem?
För mig då.

Min dotter hör till de människor som verkar lillgammla och näsvisa till sättet, utan att mena nåt illa med det, inte alltid medveten om det själv heller. Såna som säger sin åsikt, punkt.
En helt ok egenskap tycker jag.
Om man kan portionera ut den i rätt mängd vill säga. Det är ju sen en sån sak som kommer med åren. Men diskussionen hemma har väl varit det att man ska välja sina strider. Man behöver inte varje gång framföra sin åsikt, ibland löser saker och ting sig av sig själva.

Nu så har A valt att sälla sig till flickorna i parallell klassen för att ta lite drama paus. Där har hon två stycken trogna vapendragare. Inget tjafs dem sinsemellan. Mig veterligen.

Men inte så att hon inte trivs med de i sin egen klass utan, tjaa, en andningspaus. Detta uppmuntrar jag. För mig får hon leka med vem hon vill, jag ska inte behöva välja vänner åt henne beroende av vilka föräldrar de har eller vad de tjänar eller var de bor.
Jag uppmuntrar det för att hon ska bli social, utåtriktad och kunna vara med vem som helst. Inte bli låst i klasskamraterna, samma sak gäller då friidrotten tex.

Nu så har det tydligen förekommit endel tjafs ändå, fick jag reda på, hur är totalt ovidkommande.
Men *nu kommer vi snart till pudelns kärna*, ska det vara så att den förälder som ringer och hatbombar deras stackars lärare mest, över vad alla andra ligist ungar har gjort mot deras stackars gullungar vinner?
Jag, min dumma ko, trodde att man skall uppmuntra sina barn till att lösa konflikter och småsaker själva?!?!

Där kammade jag noll.

Tro nu inte att jag har två änglar här hemma. Nej, mina två små är lika mycket avkommor från monster som grannens ungar. Därmed inte sagt att de inte är mina änglar (monster), inte heller är de släkt med grannarna.

Jag anser man inte ska lita blint på sina barn då de kommer hem och berättar hur elaka de andra varit under dagen, brukar oftast bara kontra med att fråga vad de själva sagt och gjort..
Och allt som oftast så brukar det lämna därvid, för då kommer de ju på att de själva kanske hade en liiiiten del i dispyten. Så, klappat och klart. Eller?!?!

Jag har ju alltid trott att barnuppfostran är just barnuppfostran och inte kärnfysik. Med mina två fick jag inga manualer eller beskrivningar utan har fått pröva mig fram själv. Hot och mutor fungerar, jag vet, tro mig. =)

(Måste ju sen säga att även om mina barn är snabba på att säga sina åsikter högt och tydligt så står de för dem och ljuger inte. Ok, lillman kan ha tendenser till att fuska lite i olika brädspel men det tar jag inte så allvarligt. Finns ju de ungar som står och ljuger en rakt i ansiktet, tack och lov är inte mina såna)

Innan jag fick barn själv var jag total expert i frågan om uppfostran, nu, nu gör jag som det känns bäst.

Behandla andra som du själv vill bli behandlad.

Det känns som ett ganska bra ledord. Kanske borde man trycka upp tröjor åt ungarna så de skulle se alla gamla klyschor och ordspråk..

*min mammas favorit*
kastar man en sten i hundgården, ylar den det träffar

tala är silver, tiga är guld

Vet inte varför inte gammalt hederligt bondförstånd kan råda?

Jaa, detta kan jag hålla på länge och tala om men för att ni inte ska tappa öronen i min litania så kan jag ju avrunda lite sakta men säkert. Ska återkomma med roligare saker nästa gång =)

Vad anser ni?
Har ni liknande eller samma problem?

Nån som sitter inne med nån patentlösning och vill dela med sig?!

Men alla föräldrar kan istället för att gnälla på/åt läraren om vad nån annans valp förmodas ha sagt åt deras mirakel unge ta och love-bomba lärarna för att de orkar uppfostra och lära deras ungar varje dag!

Så, mina barns lärare och medfostrare (eller vad det nu kallas detta milennium?!) klapp på axeln och ett stort tack till er som orkar med mina marodörer!
(för jag vet ju att mina är såklart bättre än de andra ligisterna, haha)

Avrundar för idag och tackar er som orkat så här långt i inlägget!
Kommentera gärna! Både ris och ros går bra, man behöver ju inte hålla med mig bara för att jag är bäst =) Vill du vara anonym i en känslig fråga som denna kan vara är det helt ok!

Kram Jojo

ps. Mina hjärtan i förra inlägget är köpta på hemtex i julas om jag inte minns helt fel. Kan tyvärr inte ta åt mig äran för nåt annat än att ha trätt i banden och tagit den ljuligt ihop komponerade bilden =)